Jag blev diakon

Hej,
Förberedelser pågår som bäst inför det tredje brölloppet inom ett år i den sengulaneska familjen. Förra året gifte sej Theo med Gina och Fidélia med mej. I morgon fredag är det dags för Chris att gifta sej med sin Olga. Fidélia tas mycket i anspråk och är ständigt på resande fot för att hämta grytor och kastruller på olika platser. Själv har jag hitentills bara hämtat 10 backar med läsk tillsammans med Theo. Fidélia och jag hade 4 biskopar som vigselförättare, Chris väljer en annan strategi: familjens präster. Även jag ska alltså vara med och viga dem och det blir min tur att sitta 4 timmar i skrud... Intressant är dock att de bett mej vara diakon! I den anglikanska kyrkan blir alla präster diakonvigda innan de vigs till präster, ca ett år senare. Denna diakonvigning tar inte slut med prästvigningen, lika lite som tex en biskop ju inte förlorar sin prästvigning vid biskopsvigningen. En präst här bär alltså även diakonens identitiet i sin tjänst, egentligen en fin symbolik. Nu ska jag alltså jobba som diakon vid vigseln, men jag blev ju aldrig diakonvigd i sverige! Den som vill reda ut telogiska spetsfyndigheter har alltså en möjlig avhandling på detta tema... Kul med ekumeniska erfarenheter! I sak ser jag dock ingen problem eftersom allt jag ska göra i gudstjänsten som diakon kunde jag lika gärna gjort som präst. Vad de menar här med diakon är den präst som assisterar de andra prästerna.

Annars har det varit en lugn vecka. Mina studenter börjar inte förrän nästa vecka. Jag gjorde i går något väldigt afrikansk som jag ångrar att jag inte börjat med tidigare. Jag gick ut och satte mej utanför huset! I sverige gör vi ju det i sommartid för att njuta av luften, men här gör man det mer av sociala skäl tror jag. Min sitter och hälsar på folk som går förbi. Eftersom jag bor vid kyrkan hälsande jag på säkert 20 personer inom en timme där jag satt med min tiding och kaffekopp. Kvällen var så skön. I solen är det mellan 30 och 35 grader varje dag, men framåt 5 tiden blir det mindre soligt och man kan njuta av 28 grader i skuggan...

Politiskt talar vi mycket om kenya förtås samt valet av Zuma som ny ANC president i Sydafrika. Många är ledsna över vad som händer, att tribialismen tycks skörda framgångar. Även i Mocambique skulle det kunna bli motsättningar mellan olika stammar menar några jag pratat med. Nationalstaten är ju en rest från kolonialtiden och många kommer att vilja återgå till mer traditionella styrelsesätt, en slags afrikansk "stamnationalism". De mer intellektuella som jag pratat med menar dock att nationalstaten är den enda möjliga vägen framåt och de tycker de tendenser som kommit fram i sydafrika under Zumas ledning är oroväckande. "Vi förstärker västs fördomar om oss afrikaner, att vi lever i klaner och bara vill kämpa vår för egen grupp."

Kanske är dock Afrikanska fotbollsmästerskapen som pågår just nu ett bra exempel på motsattsen? Där närs ju stoltheten över att få tillhöra just en nation.

slutligen: Bilden högs upp visar en julkrubba i St Tiagos kyrka. Önksar jag tagit fler bilder på krubbor jag sett. Två av de innehöll gosedjur och det var omöjligt att veta vem som var Jesus resp vis man! Man tar vad man har och jul blev det ju i alla fall! Tror det är en fågel som står utanför denna hundkoja.

REMOSIDA

Hej,
ännu en vecka har passerat och kommer aldrig åter. I Mocambique är det förstås översvämningarna som står i fokus för nyhetssändningarna. Vi här nere i Maputo provinsen har klarat oss än så länge så vi tänker inte på det dagligdags. Kyrkan i Maputo har börjat samla in kläder och grönskaer som delas ut i de norra delarna av stiftet. Majsskördarna m.m. ligger där under vatten.

Jag fick i biskopens ställe delta på ett allreligiöst möte om HIV/Aids. Det var i stort sätt samma ledare som var med på malariamötet förra veckan. Initiativet som kallas REMOSIDA, är lovvärt men rent konkret vet jag inte hur långt det leder. Eftersom den katolske ärkesbiskopen satt med i presidiet var väl locket mer eller mindre på vad gäller t.ex preventivmedel. De andra kyrkorna, inkl Islam är inte mycket mer radikala de.

Detta med sexualitet och Aids är ofta ett svårt ämne för kyrkorna i syd att prata om, hur de än vände sej är ändan bak. Det som är positivt här i Mocambique är att tystanden kring HIV/aids är bruten sedan länge. Många får bra information om smittvägar och hur man kan skydda sej och kontrollera sin status. Det är också bra att kyrkorna jobbar mot diskriminering, de visar på olika sätt att HIV smittade också får tillhöra kyrkan och kan fungera normalt i samhället. Men när kyrkan uttalar sej om hur man ska hjälpa till så att inte fler människor ska smittas, så hamnar man ändå i en slags omedveten moralisering. Lösningen är den traditionella; avstå från sex tills du är gift och när du är gift ska du leva i trohet. Vi som hör informationen får ett dubbelt budskap: Det är inte ditt fel att du har HIV men om du får HIV så är det ditt fel...

På det möte som jag nu deltog i lyckades jag få in en ny paragraf i deras målinriktning. Mötet beslutade nämligen efter mitt förslag att kyrkorna också ska arbeta mot sexuellt utnyttjande. Att få kyrkorna att dela ut kondomer kan vi glömma inom rimlig tid, men med uttalandet mot sexuellt utnyttjande blir det lite rimligare för kyrkan att tala om trohet och avhållsamhet. Då medger man i alla fall att all sexualitet inte är frivillig. Vi vet alla att tex många manliga lärare inte delar ut betyg till tjejerna om de inte ger något i utbyte. Även traditionellt i mocambique finns sedvänjor där flickornas oskuld skall tas av någon äldre släkting etc. I ett samhälle där kvinnans ställning är låg är också deras äganderätt till sin egen kropp låg. Att säga till dessa tjejer att de inte ska skaffa kondom utan leva i avhållsamhet blir väldigt syniskt. Många får också HIV av den partner som de är just trogna med...

Det positiva i sammanhanget är dock att kyrkorna ofta samarbetar med regeringen när det gäller information runt HIV/Aids. De allmänna foldrar som regeringen gett ut med hälsoråd ang HIV finns därför också i de många kyrkor. Tanken tycks vara: Låt staten prata kondomer så pratar vi om trohet. Och så länge båda får prata öppet och inte mot varandra så är det ju i alla fall nästan acceptabelt.

Myggor på helig mark

Hej igen,
Nu har jag återigen varit på ett möte om malaria. Den nyligen bildade organisationen PIRCOM, Programa inter-religiosa contra a Malaria, hade årsmöte i Chamanculo. Man kommer alldeles snart att börja sjösätta de projekt som man fått pengar för från bl.a Laura Bush. Vice presidenten i PIRCOM berättade om alla förberedelser i Zambezia, där man kommer att börja. Sedan kommer arbetet ske på nationell nivå, men man börjar med en provins åt gången. Ledorden kommer att vara utbildning, kommunikation och sensibilitet.

Det var intressant att höra om de olika problem som PIRCOM möter på i egenskap av interreligiös grupp. Bl.a finns det några mindre kyrkor som inte tillåter sina medlemmar att äta medicin. De kyrkorna får helt enkelt inte vara med. Andra kyrkor är för små, kanske har de bara en församling i hela landet, men för att få vara med i PIRCOM måste man ha ett nationellt nätverk. Syftet är ju att andvända de religiösa nätverken för att nå ut till så många som möjligt.

Man samarbetar med hälsoministeriet och PIRCOM hoppas att myndigheterna allt mer ska se vilken resurs kyrkorna kan vara när det gäller at sprida information. Just nu drabbas landet av stora översvämningar, inte minst i Zambezia, och det gynnar ju myggfortplantningen. Även i Maputo är det mer myggor än vanligt just nu.

PIRCOM vill bla uppmuntra folk att pulvrisera sina hus med bekämpningsmedel. Ofta görs denna pulvrisering av myndigheterna gratis, med skiftande resultat. Några imamer vittnade om att bekämpningsmedlet ibland är utspätt med så mycket vatten att det bara räcker några veckor istället för 6 månader... Volontärer från PIRCOM kan visa runt de som besprutar var det behövs och hjälpa till att övertala folk att släppa in bekämpningsmännen i sina hus och hyddor. Kyrkan och moskérna ska föregå med gott exempel och pulvrisera i sina heliga rum. Myggorna vet inte när de är i heliga rum, sa biskop Sengulane, så vi måste bespruta även där!

När mötet var slut fick vi alla varsitt myggnät, som vi skulle ge till ngn kvinna med inbjudan om att vara med i PIRCOM. Alla religiösa ledare utom en var nämligen män...

Nyår i Tofo

Ca 2 mil utanför Inhambane ligger stränderna Tofo och Barra.
Fidélia och jag hyrde en liten stuga alldelses vid stranden vid Tofo. Härlig utsikt över det turkosblåvattnet och sanddynerna.
Vi firade nyårsaftonen på sranden till ljudet av Timbilas, eller Marimbas som instrumeneten också kallas. Det visade sej vara samma timbilaorkester som spelade på vårt bröllop tidigare! de kände igen oss och spelade "vår låt" som de skrev till oss för bröllopet.
Vi var vid Inhambane i 9 dagar och hade det lugnt och skönt, provade även på lite snorkling, men den stora atraktionen, att simma bredvid Whalesharks, valhaj, vågade vi oss inte på i de höga vågorna.

Tyvärr fick resan ett sorgkantat avslut. Fidélias gamla barndomskamrat blev sjuk under sin nyårsvistelse strax norr om Inhambane. Fidélias pappa ringde och sa att hon vårdades på Inhambanes sjukhus. När vi åkte dit för att hälsa på så fick vi beskedet att hon just avlidit. Vi ägnade därefter den 3:e januari åt att skjutsa hennes bror och andra vänner med vår bil för olika göromål. Redan den 5: blev begravningen! Hon begravdes i sin mans hemby i Maxixe, ca 6 mil från Inhambane. Hela byn slöt upp och det var en mäktig syn att se folk vandra från alla små sandvägar för att delta på begravningen. Dianora, som hon hette, blev bara 27 år. Hon var som en yngre syster, eller dotter, till Padre Carlos och många av prästerna var med och vi begravde tillsammans. Dianora hade inte varit sjuk innan utan fick plötsliga kräkningar och andnöd. För sex månader sedan förlorade hon sin 3-månader gamla son. Hennes man har nu förlorat dem båda...

...och så detta så förundrande i mocambique: Livet går vidare. Man gråter, ler och skrattar om vart annat. De sjunger länge vid den öppna kistan. De tackar Gud för den tid Dianora fick leva.

Jag anar allt mer vad hemligheten består i: Ingenting göms undan. Döden finns där mitt ibland dem, bland barnen och de gamla. Allt från hönsen som nackas till kohuvudet som kokas med hornen kvar. Vid en begravning görs allt av vänner och storfamilj: Man tvättar kroppen, lägger den själv i en kista, fraktar kroppen till graven i en sin egen bil, gräver ned den för hand. Igår hade man grävt en vid grav så karlarna stod i graven för att kunna lägga ner kistan utan bärremmar. Lite komplicerat, men jornära och livsnära.