Glad midvinter!

Nu tillhör jag de priviligerades skara som har fått bo i en traditionell afrikansk hydda. Två nätter nu i helgen med min vän Bato och hans familj. Vi hälsade på hans farmor som bor i en by som inte finns på kartan, men ligger ca 8 mil norr om Xai Xai. Som ni ser var det gott om apelsiner nu, så jag pressade 5 liter som jag tog med hem och frös in. Vi silade de pressade apelsinerna genom ett kokosnötsnät på treditionellt vis. Byn var ett paradis, nära havet och med gott om sockerrör, sötpotatis, mandioca, kokos etc. Hönan som Bato har håller i jagades av hela familjen, först av barnen sedan av alla tillsammans. Den försökte fly från köttgrytan och den var otroligt snabb! Det var fantastiskt roligt att se med vilken list den lurade alla med snabba vändningar mellan hyddorna! Till sist blev den i alla fall familjens festmiddag på kvällen. Har fanns förtåss varken TV eller radio så vi tog bilen till en större by, som finns på kartan, för att se Sverige förnedras av Tyskland. Kändes bra att åka tillbaka till hyddan efteråt och inse att livet är mer än fotboll. Hade varit svårare att smälta förlusten i Maputo...

På midsommarafton, dagen innan vi åkte, träffades vi några svenskar och tillverkade denna vackra midsomarstång, vi åt sill och Janssons frestelse och dansade små grodorna. Dansade gjorde vi även i hyddan. Kvinnorna sjöng och klappade händerna och vi fick turas om att stå upp och dansa. Miraklet skedde, att även Batos gamla farmor dansade. När vi kom kröp hon ut ur sin hydda med hjälp av två stöttor. Hon föll ihop som ett nystan på marken och kunde knappt prata. Hur kan hon ännu vara vid liv tänkte jag, om hon bor här ute i vildmarken aldeles själv? Två dagar senare stod hon upp och sjöng och dansade och grät över svunna tider. Alldeles bredvid boningshyddorna fanns familjegravarna. Där bad vi på söndagsmorgonen och inneslöt de nu döda i familjen i vår gemenskap. Jag tänkte att skilnaden mellan kristen tro och traditionell afrikansk tro kanske inte är så stor. Visst är det kors på gravarna, men tanken att de döda lever ("med oss?") var djupt rotad här innan de kristna kom.

Tack snälla Bato för en fantastisk upplevelse! För att göra helgen fullkomlig så sjöng mina 9 (!) medpassagerare (8 msk och en höna...) i bilen för mej hela hemresan (ca 30 mil). Enkla men roliga visor som de improviserade fram blandat med kyrkans sångskatt. Visorna handlade om att Johan han kör omkring oss i sin bil, vi har varit här och vi har varit där och nu kör han hem oss till maputo... Jag njöt av att sjunga jag med men samtidigt lite vemodig: Hur kommer det sej att vi inte sjunger på det här viset i sverige? Visst har vi världens bästa körer osv, men detta enkla sätt, med rytm, skatt och vrål, med fantasi och lust? "Johan kör oss hem i bilen halleluja". Jag spelade in ett par sånger i mobiltelefonen för att bevara minnet. Jag skulle vilja ta med musiken till sverige, men jag inser att det går inte. Jag är priviligerad som får njuta av den här, den kan inte exporteras eller spelas in på CD. Den lever nu, sedan finns den inte mer...

Dop och tårta

I går döpte jag syskonen Sara och Diana i St Monicas kyrka. Efteråt frågade familjen om jag ville följa med hem på en tårtbit. Tyckte det lät trevligt så jag följde med. Då var klockan ca 10 och min morgonmässa var alltså slut. Kl 17 åkte jag hem från "tårtbiten". Då hade jag ätit kokt kohuvud till förrätt samt en stor buffé med fisk och kötträtter till lunch. Därefter besökt dopbarnens pappas systers härliga fruktodling (se bilder!), dansat med dopbarnens lätt berusade mormor och till sist även då fått en liten tårtbit... Vissa dagar gillar jag afrika mer...

Giraff

N4, stora motorvägen mellan Maputo och Johannesburg, en mobiltelefon med kamera, en eftermiddag i juni, på väg till Nelspruit. Ett stopp, en paus, ett ögonbick när våra ögon möts. Allt som skiljer oss åt, ett viltstängsel. En älg, ett rådsdjur, en giraff. samma himmel. Så hög den var och stilla!

Fest till Barnabés minne

Idag är det skönt varmt i Maputo och jag har känt mej ledig och somrig. Fikade bl.a på ett café vid teater Avenida vilket var trevligt. Första gången jag besökte teatern med det sög direkt i min teatertarm... Ska nog tillbaka redan ikväll och se på VM, som de visar där på storbildsduk, med musikunderhållning i pausen! Fotbolls VM är väldigt stort i Afrika och här hoppas alla förstås att Angola ska lyckas överaska. Det finns som jag skrivit tidigare en gemenskap mellan de portugisiska kollonierna som jag tidigare inte kännt till. Men språket binder samman Angola, Mocambique, Brasilien, Kap Verde öarna, Guinea och Portugal. Gemensamma nyhetssändningar på TV och radio bidrar förstås till det. Vi svenskar samlades på en resurang som heter Mira Mar och såg Sveriges första match... Igår hade församlingen i Bagamoyo namnsdag (S.t Barnabé) vilket firades med mat, musik och utomhusgudtjänst. Jag for till rätt kyrkan denna gång och predikade om Barnabas, men vi var fyra präster där som tjänstgjorde. Jag firade även mitt 10 års jubileum som präst med lite extra förbön. Hade även med mej en back läsk till knytkalaset. Efter gudstjänsten visades också en film om HIV. Ska jag skriva ngt negativt om denna fest var det väl att vi präster fick sitta för oss själva vid ett bord. Jag har svårt att förtå det här med hedersbord, man blir ju bara isolerad! Efter Bagamoyo åkte vi (Jag och Manuel och några till seminarister) hem med Chappa, då min bil just nu är på en verkstad i Sydafrika. Vi bestämde oss för att ta båten till Maracene, en liten ö utanför Maputo. Jag har velat åka dit länge utan att det blivit av. Det visade sej vara mycket enkelt, det gick taxibåtar fram och tillbaka regelbundet. För 2 kr kom man över till andra sidan med en sådan båt. Vi badade inte, men det var skönt att gå längs stranden ett slag och njuta av skönt väder och vacker utsikt över maputo. Fullmånen lyste upp kvällshimlen med ett magiskt sken.

Pastor Holger firar pingst

Det här förblir förhoppningvis en av de mest minnsevärda pingsthelger jag kommer att uppleva. Allt blev fel, hm hm, -annorlunda menar jag! Jag tycker att det redan är en rolig historia, men tyvärr fick det en del negativa följder också... (Pastor Holger är en person som jag skyller alla mina misstag på, han visade sej i sverige ibland också, men likssom far i huset sällan träffar tomten, så har jag heller aldrig träffat Holger...)

OK, Vi tar det från början. I tisdags berättade min handledare padre Juliao att han vill att jag ska leda gudstjänsten och predika i en kyrka som ligger i Zimpehti, vilket uttalad ungefär som Sint Petri, alltså S.t Petri. Jag frågade inte om vägen eftersom jag varje söndag har seminarietser som följer med mig i bilen och som hjälper till under gudstjänsterna. I Zimpethi skulle ungdomsgruppen välsignas och få sitt nya namn och det passade ju bra att jag åkte dit som är ungdomspräst. I torsdags träffade jag så mina seminarister och jag frågar klassen vem av dem som jobbar i St. Petri församling. Det utbryter en stunds förvirring och någon säger att det är ju Padre Elias församling, och det vet jag att det inte är. De diskuterar med varandra och jag tappar tålamodet och ringer Padre Juliao direkt från klassrummet och ber honom upprepa var jag ska. Han svara då återigen Zimpethi och jag upprepar till seminaristerna direkt "Sint Petri". Seminaristerna funderar en stund till innan de fastslår att det är Manuel som jobbar där. Mmanuel har pluggat klart men jag känner honom väl då det var han som tog hand om mej när jag bodde på seminariet mina första två månader. Jag skickade Manuel omedelbart ett sms och berättade at han skulle få åka med mej på söndag och att vi skulle jobba ihop.

I lördags åkte jag till en stor ungdomssamling i Aeroporto, den församling som kallas San Pedro och där Padre Elias är präst (Batos pappa för er som träffat Bato i sverige.) Det var en fantastisk upplevelse på många sätt, alla församlingar uppträdde med sina ungdomsgrupper som sjung sånger för varnadra. Några av grupperna var oerhört duktiga! En gospel kör höll hög klass likssom en manskör som sjung i samma stil som Ladysmith Black Mombaza. När programmet var slut träffade jag några ungdomar från Zimpethi för att rådgöra om söndagens gudstjänst. En kille berättade att de skulle heta St. Augustinos ungdomsgrupp i fortsättningen. De visste att jag skulle leda gudstjänsten på söndagen och de såg fram emot det. Inspirerad av detta ungdomsmöte med säkert 200 ungdomar gick jag hem och började förbereda min predikan. Jag tyckte det skulle bli kul och jag var inprirerad av att få predika på pingsdagen inför alla dessa ungdomar. Vilken ära och vilken möjlighet! Jag inser att det går att bygga predikan på språk som tema, eftersom pingsten handlar om att alla plötligt förstod varandras spårk. Jag frågade också Bato om han ville översätta från engelska och han skulle ändå dit sa han så han gjorde det gärna.

Söndag!
Väckarklockan väcker mej 5.45. Jag duschar och äter frukost och ger mig iväg för att hämta upp Manuel kl 7 som vi har bestämt. Vi hämtar upp bato kl 7.20 och anländer vid kyrkan 7.40. Kyrkan och församlingen är nybildad får jag veta och allt är mycket provisoriskt och enkelt, utan tak t.ex. Inte många har kommit än och vi klär oss i ordning för mässan och kommer igång kl 8. Det kändes lite som att vara i sverige. 15 grader, sol och friluftsgudstjänst. Jag tänker några gånger att det var tur att jag inte bjöd med svenska ungdomar som jag tänkt, eftersom det mest var barn där och några enstaka ungdomar. Inte alls den fest jag räknat med men trevligt och gemytligt. Dessutom kommer ungdomarna lite sent ibland och Juliao hade väl aldrig sagt att det var en stor ungdomsgrupp, kanske var det en barngrupp??? så mässan fortskred utan att jag ont anade. Precis när jag kom till själva nattvardsdelen visade sej att en till padre hade dykt upp så vi välsignade nattvardsgåvorna tillsammans. Återigen slog mej tanken att jag undrar om att allt står rätt till, -här finns inga ungdomar men det finns en präst, var det inte så att ungdomarna ville att jag skulle komma för att de inte hade en präst? jaja, i Mocambique kan allt hända och kommunikationen fungerar inte alltid så bra (-trots att det var pingsdag!)

Kl 10.20 är mässan slut och det är dags för övriga meddelanden. Jag passar på att smyga åt sidan och tar en titt på min telefon. Oops! 21 missade samtal! jag förstår omedelbart vad som skett men jag kollar ändå på ett av sms:n "Vi väntar på dej i Bom Sematarian". Jag ringer omedelbart diakonen där och han förklarar lungt med med viss ilska i rösten att jag borde vara där nu. -Är ni fortfarande kvar frågar jag? ja, vi väntar på dej! När jag kommer tillbaka till min plats står församlingen föreståndare upp och berättar hur glad han är att jag ville besöka deras lilla församling och jag lyssnar artigt och håller ett litet tal tillbaka och berättar vem jag är, sedan förklarar jag för Bato och Manuel att jag åkt fel och att de väntar på oss i Zimpethi vad det nu är för något. Innan vi åker hinner jag också fråga församlingen -Är inte det här St Petri församling? Så här efteråt inser jag att det kanske inte var vad de ville höra just när de tackat för att jag kommit, att jag åkt fel, men det var i alla fall ett gott skäl att komma därifrån... Av någon anledning följer denna andra gamle präst med också i bilen. Vet inte varför men antagligen tolkade han mitt "Vamos" som ett imperativ, inte som en besrivning av mej, Bato och Manuel...

Ja, så är vi då framme den barmhärtige samarierns kyrka, som jag nu har förtått ligger i området Zimpethi och inte har något med Petrus at göra över huvud taget. Det är en stor kyrka, massor av ungdomar både utanför på vägen och inne i kyrkan. De där inne sjunger för fullt. Jag rådgör med Bato innan vi stiger ur bilen om att det är ju inte rimligt att fira mässa nu, när de har väntat två och en halv timmar och säkert är hungriga. Nej, instämmer Bato, det räcker att du ger de välsignelsen och kanske säger några ord. OK, ut ur bilen och snabbt förklara för diakonen att jag har inte försovit mej, jag har inte slarvat jag har firat mässa på annan ort. Vi kan väl inte fira mässa nu säger jag, ni har väl redan börjat med gudstjänst? Jag ser mej runt och ser att flera ungdomar är klädda i vita liturgiska kläder och stor beredda att börja processionen in i kyrkan ...mässa alltså. Högmässa... 3 timmar till, minst.

Jag ber om något att dricka och blir visad till en brunn på gården. Jag bestämmer mej för att inte bli magsjuk och tar en klunk vatten, byter om, ringer till studenterna från Mälardalens högskola att jag kan inte äta lunch med dem för jag blir lite sen, men jag hinner nog skjutsa er till flygplatsen...Stämmningen är dock på topp innen i kyrkan och när de sjungande ungdomarna ser processionen får de ny kraft. Volymen ökar i styrka och trummorna bankar på i förnyad energi. Jag får nästan en tår i ögonvrån när vi går i mittgången. Jag tänker dels att -hur många minuter skulle en svensk församling vänta på en försenad präst som de inte får tag på? 15 minuter? 30? för att inte tala om en svensk ungdomsgrupp? 2,5 timme och sedan glada för att få börja? Detta är pingsdagen tänker jag, här är Guds Ande. Jag hade plötsöligt all den energi jag behövde.Väl framme vid altaret viskar diakonen att han bett den andre prästen att predika, eftersom jag nu haft vänligheten at köra hit honom. Jag vet inte vad jag ska tänka, det var ju till dem här jag skulle predika, inte till de 15 i församlingen som jag fortfarande inte vet vad den heter...

Sången tystnar och jag ska ha inledningsorden. Jag fattar ett blixtsnabbt beslut. Jag predikar nu! Ingen ska få stoppa mej när jag kommit så här långt. Jag ber om ursäkt för min sena ankomst och förklarar den med babels torn, att sedan den tiden finns språkförbistring och missförtånd på jorden. Jag behövde rättfärdiga mej på detta sätt, jag tycker ännu inte att jag har gjort något fel, men jag kände mej mycket missförtådd. Jag plockar fram några bilder ut den predikan jag nyss haft i församlingen utan namn och avslutar med att i dag på pingsdagen ser vi fram emot den dag då vi alla ska kunna förstå varnadra.Efter den galma prästens predikan som var på ronga fick jag så äntligen välsigna ungdomsgruppen som bytt namn till ungdomsgruppen Augustinus. de var alla klädda i en slags uniform och jag tog återigen till orda och sa några ord om Augustinus som jag lyckligtvis hade aktuell då han var ämnet på torsdagens seminarium...(!) Det Augustinus lyfte fram i kristendomen på 300 talet var att det är endast av nåd vi får ta emot Gud och hans välsignelser. Det är inte fär våra förtjänster och prestationer... Därefter fick teckna ett kors med olja i ungdomarnas pannor och välsigna dem och deras grupp inför sitt framtida arbete.

Kl 13 var själva mässan slut. Återigen ser jag på min telefon innan det är dags för de meddelanden etc som ska hållas efter gudstjänsten. Jag inser att om studenterna ska hinna med flyget är det bäst att åka iväg. Bato och jag lämnar fest och mat och hinner äta en pizza med studenterna innan vi skjutsar dem till flyget. Jag släpper av Bato på vägen hem och tar sikte hemmåt. Jag tänker att det blev ju en ganska bra dag till ändå. Roliga minnen och frågor utan svar: -Vad skulle hända i sverige om det stiger fram en okänd präst i en församling och börjar med att säga att det är första gången han är här. Skulle han också få fortätta till slutet innan någon förklarar att han är på fel plats? -Varför säger seminaristerna att jag ska åka med Manuel? Tänkte de att eftersom den församlingen ännu inte har ngt namn så måste det vara den han menade??? Pastor Holger viskar också i mitt öra att "Andens vind blåser vart den vill" och att det helt enkelt var så här Gud ville ha det idag, annorlunda...

Tyvärr smolkades min bägare något när jag kom hem. När jag ringde upp Juliao för att förklara denna historia visade det säg att många varit oroliga för mej. De hade knackat på i mitt hus och sedan sökt längs hela vägen från mitt hem till Zimpethi, en väg på en bra bit över en mil... De hade hittat en tom bil vid vägkanten och även hämtat dit folk för att identifiera den för att se om det var min. Det kändes olustigt att jag orsakde så mycket problem med denna lilla utflykt. När jag nu på eftermiddagen satt mej ner för att rensa telefonen från alla oroliga sms, hittade jag också ett sms från tidig Juliao. Han hade skickat det kl 5.30 i morse, kanske för att väcka mej... Texten löd: "Må Gud välsigna din tjänst idag!"

Amen

Barnens Dag

Den 1 juni firades internationella barndagen i Mocambique. En dag som är större här än mors och fars dag t.ex. Massor av familjer var ute och promenerade eller lekte med sina barn mer än vanligt idag. I stadsparken köade barnen i en beundrandsvärd kö, för att hoppa i hoppslottet.

Här på gården där jag bor firades ordentligt med en stor festmiddag som jag var inbjuden till. På samma gård där jag bor har församlingen ett gatubarnsprojekt sedan 1989. 40 barn bor här och som ni ser på bilderna fick då både kyckling, frukt, pommesfrites och godis idag. Ballonger i taket. Redan tidigt i morse blev jag väckt av att det sopades utanför fönstret av städtruppen.

När måltiden började blev jag glad över att Senhor Joao, som arbetar med barnen, höll ett fint tal om barnens rättigheter. Barnen fick svara på vilka rättigheter de kände till, en pojk ställde sej upp och svarade "rätten till arbete"... Sr Joao berättade att den främsta rättigheten är rätten till ett namn. På väggarna hade de satt upp affischer där det stod att alla barn har rätt till lek och alla barn hade dekorerat väggarna med teckningar.

Jag har försökt förstå var barnen kommer från och varför, men det är tydligen svårt att svara på. Allmänt sätt så har de hittats på gatan för att de inte trivs i sin familj. Föräldrarna lever ofta, jag tänkte annars att de hade med Aids att göra t.ex, men det verkar snarare vara så att deras föräldrar inte är snälla och därför rymmer barnen. Varje december bjuds föräldrarna in på mat och årsavslutning på gården. Kyrkan försöker alltid leta upp föräldrarna och varje helg bör barnen vara hemma hos någon familjemedlem. Under veckorna får de gå i skolan här samt lära sej snickra, sy och laga mat, samt som sagt sopa rent på gården! Syftet är att utbilda barnen så att de kan flytta hem eller klara sej själva längre fram i livet. Jag har träffat några vuxna som berättat att de växt upp här på projektet. Det var roligt att få fira barnens dag idag tillsammans med med mina små grannar, det var fest i luften!