Glad midvinter!

Nu tillhör jag de priviligerades skara som har fått bo i en traditionell afrikansk hydda. Två nätter nu i helgen med min vän Bato och hans familj. Vi hälsade på hans farmor som bor i en by som inte finns på kartan, men ligger ca 8 mil norr om Xai Xai. Som ni ser var det gott om apelsiner nu, så jag pressade 5 liter som jag tog med hem och frös in. Vi silade de pressade apelsinerna genom ett kokosnötsnät på treditionellt vis. Byn var ett paradis, nära havet och med gott om sockerrör, sötpotatis, mandioca, kokos etc. Hönan som Bato har håller i jagades av hela familjen, först av barnen sedan av alla tillsammans. Den försökte fly från köttgrytan och den var otroligt snabb! Det var fantastiskt roligt att se med vilken list den lurade alla med snabba vändningar mellan hyddorna! Till sist blev den i alla fall familjens festmiddag på kvällen. Har fanns förtåss varken TV eller radio så vi tog bilen till en större by, som finns på kartan, för att se Sverige förnedras av Tyskland. Kändes bra att åka tillbaka till hyddan efteråt och inse att livet är mer än fotboll. Hade varit svårare att smälta förlusten i Maputo...

På midsommarafton, dagen innan vi åkte, träffades vi några svenskar och tillverkade denna vackra midsomarstång, vi åt sill och Janssons frestelse och dansade små grodorna. Dansade gjorde vi även i hyddan. Kvinnorna sjöng och klappade händerna och vi fick turas om att stå upp och dansa. Miraklet skedde, att även Batos gamla farmor dansade. När vi kom kröp hon ut ur sin hydda med hjälp av två stöttor. Hon föll ihop som ett nystan på marken och kunde knappt prata. Hur kan hon ännu vara vid liv tänkte jag, om hon bor här ute i vildmarken aldeles själv? Två dagar senare stod hon upp och sjöng och dansade och grät över svunna tider. Alldeles bredvid boningshyddorna fanns familjegravarna. Där bad vi på söndagsmorgonen och inneslöt de nu döda i familjen i vår gemenskap. Jag tänkte att skilnaden mellan kristen tro och traditionell afrikansk tro kanske inte är så stor. Visst är det kors på gravarna, men tanken att de döda lever ("med oss?") var djupt rotad här innan de kristna kom.

Tack snälla Bato för en fantastisk upplevelse! För att göra helgen fullkomlig så sjöng mina 9 (!) medpassagerare (8 msk och en höna...) i bilen för mej hela hemresan (ca 30 mil). Enkla men roliga visor som de improviserade fram blandat med kyrkans sångskatt. Visorna handlade om att Johan han kör omkring oss i sin bil, vi har varit här och vi har varit där och nu kör han hem oss till maputo... Jag njöt av att sjunga jag med men samtidigt lite vemodig: Hur kommer det sej att vi inte sjunger på det här viset i sverige? Visst har vi världens bästa körer osv, men detta enkla sätt, med rytm, skatt och vrål, med fantasi och lust? "Johan kör oss hem i bilen halleluja". Jag spelade in ett par sånger i mobiltelefonen för att bevara minnet. Jag skulle vilja ta med musiken till sverige, men jag inser att det går inte. Jag är priviligerad som får njuta av den här, den kan inte exporteras eller spelas in på CD. Den lever nu, sedan finns den inte mer...