Laura Bush

Så kan jag då lägga Laura Bush till listan över människor som jag aldrig planerat att träffa men som var roligt att träffa ändå...
Jag visste inte att hon skulle till Maputo förrän igår eftermiddag då biskop Sengulane frågade om jag ville följa med och träffa henne. 5 anglikanska präster var inbjudna. På bilden ser ni även en av kyrkans körer som sjöng både om och för Laura Bush. De hade även skrivet en sång om malaria som var rolig med rörelser.
Biskopen är ordförande i en "inter faith" organisation mot malaria. Den samlar anglikanska kyrkan, katolska kyrkan, kristna rådet, Metododist kyrkan, 7 dags adventisterna, Bahai, Hindusamfundet samt två muslimska paraplyorganisationer. Jag var riktigt stolt över min blivande svärfar (!) då han världsvant hälsade Laura välkommen till Maputo. Förutom Biskopen och Laura var även hälsoministern och Presidentens hustru där. Dessa fyra höll varsit kortare tal om malaria. Laura berättade att USA nu stödjer mocambiques regering med ca 19 miljoner US dollar som ska användas mot Aids, malaria och tbc. Det som var spännade för oss var ju dock att Sengulanes interreligiösa förening får hela 2 miljoner US dollar. Bakom detta ligger att George Bushs regering vill satsa på "faith based" bistånd. Egentligen ganska intressant och modigt. Laura berättade att det är de religiösa organisationerna som bäst når in i de byar där ingen annan hittar in. Varje by har någon religiös tillhörighet. Lyckas man utbilda de religiösa ledarna och bistå dem med myggnät m.m. når man grupper som andra organisationer inte kommer åt.
Det var en riktigt munter och trevlig tillställning. Vill man vara kritisk kan man ju dock fråga vad Lauras resa hit kostade. Eget flyg, mer än 200 egna vakter, egen metalldetektor etc etc. Seminariet fick hållas inne i ett av univeritetshusen mitt i stan. Kyrkan i Chamanculu underkändes av säkerhetsskäl. Vägen dit ansågs för smal!
Dock: Visst känns det som västvärldens intresse för afrika håller på att öka något?? Må vi nu bara be att att dessa religiösa organisationer förmår hantera 2 miljoner US dollar på ett klokt sätt...

Mocambique 32 år

Idag firar Mocambique sin 32:a självständighetsdag med en helgdag. Vi har haft fint väder och jag promenerade lite på stranden, där en slags fridfullhet infann sej. Vatten som slår in mot stenarna och rinner ut igen, likadant här som på västkusten i sverige.

Jag fikade med Bato idag som berättade om mocambiques historia. Även TV var fulla av dokumentärer. Inte så många firar denna dag aktivt då de menar att den blivit för politiserad. Det är mer firande av FRELIMO än av själva självständigheten. Bato berättade att även de som röstar på RENAMO, FRELIMOS motståndare i inbördeskriget, också gillar självständigheten och ibland även Samora Machel. Det var först efter 1975 som RENAMO bröt sej ur FRELIMO och bildade ett motstånfd mot FRELIMOS kommunistiska ideologi. Innan 1975 var många av dagens RENAMO anhängare även medlemmar i FRELIMO.

Igår var det Johannes döparens dag och jag predikade svenska midsommar och mocambiquansk midvinter. Intressant att Johannes och Jesus födelsedagar firas just på midvinter resp midsommar, var på jorden man nu befinner sej. Symboliken måste vara att nu vänder det, nu ser vi fram mot något nytt.

Jag välsignade mitt första hus igår tillsammans med padre Juliao. (Mitt hus välsignades ju av två biskopar.) Det var en stor fest ute i Mahota där Nasson och hans fru just ska flytta in. De firade inflyttning och dopdag av deras nyfödde. Kändes fint att få be för deras hus. Anglikanska kyrkans liturgi för husvälsignelse är mycket vacker och vardagsnära. Man ber för alla husets rum, ett för ett, och bestänker det med välsignat vatten. I sovrummet för vila, i hallen för gästfrihet, i köket för mat och hälsa, i toaletten för renhet, i vardagsrummet för gemenskap etc.

Så har jag återigen blivit stoppad av polisen. Jag blir det ca en gång i veckan då de tycks ha en förkärlek till välvårdade bilar med vita förare... Denna gång hade de inget att anklaga mej för tyckte jag. Alla papper var i ordning och inga lyktor stulna. Men vilken tur de hade! Efter att ha granskat bilen med ficklampor såg de att mina nya däck hade storlek 145. Och i bilen papper står det att det ska vara 135! De hotade med att konfiskera bilen och var mycket hotfulla med sina skramlande vapen. När jag började ringa med min mobil till "kyrkan" blev de dock lite knäsvaga och vinkade till sist iväg mej. I morgon ska jag ta reda på om de hade rätt att beslag ta bilen eller om de bara skrämdes. Polisen är tyvärr mycket mer korrumperad nu än när jag kom hit för 1,5 år sedan. Det går i vågor och nu är det poliser på var och varannan nyhetssändning som åker dit eller anklagas för korrumption. Jag blir dock både förbannad och trött när jag vet att jag förmodlingen har en av maputos trafiksäkraste bilar, men de vet att stoppar de en gammal risig bil får de inga mutor. Men när jag har däck som har nummer 145, då lyser det pengar i deras ögon.

Pilgrimsresa

Vi var ca 250 Mocambiquaner som deltog i firandet av Berhardo Mizeki i Zimbabwe. Vi var på landsbygden nära mocambiqanska gränsen vid Manica. Sammanlagt var vi ca 4-5 000 deltagare från Sydafrika, Botswana och Zimbabwe m.m... Firandet i sej var en intressant upplevelse med många intryck, resan är dock väl lång för att kännas helt meningsfull, hela 300 mil tur och retur. Fidelia, hennes farbror, svägerska och jag valde att åka i egen bil. Hade varit skönt att åka buss men vi visste med rätta att även den resan skulle bli tröttsam av olika skäl. Jag är dock mycket glad över att ha gjort denna resa för den gav verkligen en insikt i både Afrika och kyrkans liv, långt bortom skrivbordsproducerad expertlitteratur.

Resan: Vi stannade var 20: mil och hade korsvägsandakter. Vid andakten i Inhambane kom en man fram till oss och nedkallade förbannelser över vår resa. Han bad att vi skulle få möta hagel och åska under vår färd. Jag kan dock inte skylla på honom att vi fick punktering (på ett av mina nyköpta däck!) redan på vägen från Xai Xai. Vägen som stundtals är mer hål än asfalt lyckades till sist pysa ut ett däck... I vår fullpackade bil hittade jag inte domkraften, men Fidelias bror körde bilen bakom och kunde hjälpa oss.

Kl 18 kommer mörkret och det är inte kul att köra i mörkret. Som tur var var det dock inte mycket trafik. En av anledningarna till min skeptisism till dessa resor är just att vägarna har mycket olyckor. Även denna natt... Mannens förbannelser tycktes slå in för bussen gick sönder och blev stående. Vi hade precis reparerat vårt däck och kört i fatt bussen som stannat för kisspaus trodde vi. Men icke, en bil hade kört om bussen och tappat sitt ena hjul samt den axel som hjulet sitter på. Detta hjul rullade in under bussen och slog sönder kylvattenbehållaren. Jag trodde Padre Carlos skojade när han sa att vi skulle stanna på vägen över natten, men det var bara att inse att en buss lagar sej inte själv i en handvändning; inga garage eller back up bussar inom de närmaste milen. Som tur var kom dock en annan buss och bogserade bussen till närmsta samhälle där vi kunde stå lite vid sidan av landsvägen. Första övernattningen blev alltså i bilen för min del i Inhassoro. Kl 4 nästa morgon(?) körde vi vidare. Då hade nämligen en ny buss kommit och alla passagerare flyttat över sina saker som varit fastbunda på taket. Kl 5 stannade vi igen; nu var det Fidelias brors tur att få punktering...

Fortsättningen kunde bara blir bättre och det blev den också... Zimbabwe släppte in oss, visseligen bara 100 st den första dagen, ty bara 100 hade blivit föranmälda som pilgrimmer till gränskontrollen, de resterande bussarna kom på morgonen därpå. Pilgrimsorten i sej är svår att beskriva med ord. Tusentals människor ihoprullade i filtar under natten i friluftskyrkan. När de ville sjunga och dansa reste man sej ett tag medan andra sov vidare. Underhållningen (predikningar och musik) höll på hela natten. Ett 50 tal eldar sken upp i mörkret, där folk värmde sej eller grillade mat. Ett drama spelades upp om Berhardo Mizekis liv. På morgonen hade vi mässa och vi var ett hundratal präster som alla var klädda i liturgiskt rött. Vi hade bönevandring till det ställe där Mixeki sägs ha gått upp till himlen efter att ha flytt från våldsverkarna.

Till ljuspunkterna hörde att arrangörerna gav alla mocambiquier mat 2 gånger om dagen. Detta var nytt för i år, vi hade också fått ett tält att sova i. Vi i vår bil valde dock att sova i bilen. Det gick bra men var kyligt; runt 6 grader på natten. Ett väldigt svenskt klimat för övrigt: torr luft, varm sol och kall natt. Till det negativa hör förtås bristen på hygien och toaletter, tur att man bara är där i två dagar... Likaså hade arrangörerna brist på inlevelse när man ofta glömde bort att alla inte talar Shona. Hela nattprogrammet var på shona och värst av allt: Man bjöd in alla mocambiquanka kvinnor till ett stor möte med "Mothers union". Hela mötet var på Shona... Oförskämt mot alla mocambiquaner och även andra utlänningar för övrigt. Predikan på högmässan var det änså som översattes till engelska och portugisiska.

Har inte smällt resans innehåll än men känslan pendlar mellan att uppskatta folkfesten och hängivenheten. (Den zimbawiska körmusiken höll hög klass) men också en ängslan för den helgonkult som finns med tilltro till mirakel, heligt vatten som ska ge hälsa m.m. Man lockar ut många människor på deras livs resa, men med mina mått mätt är resan väl slitsam för många. De hajkar i 6 graders värme utan resurer att göra det. De klarar sej genom att dela mat och kropsvärme och genom att sjunga så att trötthet och hunger inte känns; men är det hela värdigt? Svaret hos de flesta är ja. I sverige skulle vi svara nej. Tänk er en pensionärsresa till hultsfredfestivalen utan bajamajor och rinnade vatten... Å andra sidan: Om inte ens ens tro och hopp får ta sej utryck och växa, vad återstår då av en människa?

Hemresan gick betydligt bättre än ditresan, vi sov även nu i bilen men vi valde det av fri vilja.

P.S: Mocambique spelade 0-0 mot Senegal i fotbollskvalet till Afrikas cup 2008. De mocambiqanska folket tycker det är en god bedrift då ju Senegal en gång i tiden besegrat sverige i VM...

Bernard Mizeki

...åkte till Kapstaden 1891. Biskop Knight Bruce var en modig man med fast tro och ville utöka sitt stift (Mashonaland) till att omfatta hela Zimbabwe, samt delar av Mocambique och Botswana. Bernard från Mocambique hade blivit kristen i Kapstaden och ansökte om att arbeta som volontär för att delta i det nya missionsarbetet. Väl i Zimbabwe blev Bernard attackerad av banditer och alla trodde att han skulle dö. Till allas förvåning förvann han istället i ett starkt ljussken. Ingen har någonsin sett honom efter detta. Däremot fick missionen ett starkt fäste! Den anglikanska kyrkan i Mocambique och Zimbabwe ska pilgrimsvandra till den ort i Zimbabwe där han gick upp i ljuset. Det är för att uppmärksamma en av de första martyrerna i angliakanska kyrkan, troligen den första svarta. Kl 4 i morgon bitti börjar vi med gudstjänst i Maputo. Jag har laddat upp med sovsäck, täckjacka, mössa, ficklampa m.m. för att nu möta afrika på allvar. I Zimbabwe är det kall vinter så jag har förnyat hela garderoben! Tur att jag tycker om att campa för nu blir det primitivt några dagar, kör dock min egen bil. Återvänder till Maputo på måndag kväll. Alla som deltar i pilgrimsresan har blivit lovade av arrangörerna att vi kommer att få något av Gud! Spännade att se vad det blir... P.S Ni kan väl be för mej för säkerhets skull!

God nationaldag!

Denna veckas nyheter börjar med trädfällning. Den stora stubben på bilden till vänster har en särskilt anknytning till mitt hus. Det var stort och väldigt för några år sedan och växte aldeles utanför (det som nu är) mitt hus. Med ålderns rätt föll en gren av och gjorde hål i mitt tak, vilket var orsaken till att mitt hus genom gick en störe renovering innan jag flyttade in. När jag bad om att få ett stängsel runt mitt hus, då det ju ändå fanns en grind kunde det ju få vara svårt att gå in vid sidan av grinden var min enkla tanke, men det stupade på detta träd. Biskopen tyckte att man skulle vara rädd om träd i innerstaden och låta dem växa, just detta träd växte dock så att den mur där man skulle kunna fästa ett stängsel ständigt sprack och krackerade. Nu har dock trädet dött helt och hållet en naturlig död och ni ser det här släpas bort av en traktor. Nu har jag alltså varken träd eller stängsel som skydd mot mina grannar, eller dem mot mej för den delen.

Bild 2 visar mej och min flickvän Fidelia. Vi är här på "presentation" hos hennes familj. Jag fick välja t en mocambiquansk familj att vara min familjs representanter. Jag valde Bato och hans föräldrar och vi gick till Fidelias familj med dricka, blommor och en ring och de fick presentera mej för hennes familj. Att vi känt varandra i drygt ett år höre inte dit utan detta var en viktig ritual för att markera att vi nu officiellt är ett par. Vi kan alltså träffas utan att behöva gömma oss!

Bild 3: Mosena har två ben! Vi har just varit hos en ortoped i Nelspruit som tagit fram en protes som hon nu ska lära sej gå med. Vi ska försöka hitta en bra fisioterapeut i Maputo som kan hjälpa henne gå på rätt sätt utan kryckor. Nu på söndag ska Moisena gå fram för en "accao de graca" i kyrkan, dvs tacka gud för att operationerna gått bra. Vi är dock inte nöjda med ansiktet ännu så vi hoppas kunna hjälpa henne med ännu en ansiktsoperation. Kirurgen sa det redan samma dag, att han inte vågade operera bort mer just då men att det skulle behövas en operation till... Det stora arbetet återstår dock för Moisena; att våga sej ut ur sin blyghet och börja leva som en frisk. Det kommer nog ta lång tid när man aldrig har fått öva.

I helgen var jag så förkyld att jag stannade hemma när Juliao firade sin graduation. Hoppas dock snart kunna visa bilder på honom i sin fina akademikerdräkt!

Veckans buuu: Alla TV kanaler jag hade valde att visa portugals EM kval istället för danmark-sverige. Lär inte bli bättre på onsdag. Heja Sverige! Nationaldagen firar vi hos Ambassadören med mat och dans!