Chefsbesök

Hej,
Helgen som gick fick gå i improvisationens tecken. Planerna ändrades varje dag veckan innan. Denna helg har Lebombostiftet "pilgrimsfärd" till Zandamela och Machanga. För några år sedan dog Biskop Sengulanes fru Esperanca Bertha i en bilolycka i Machanga och begravdes i Zandamela. Eftersom biskopen ser hela stiftet som sin familj bjuder han med så många som möjligt på årsdagen av sin frus bortgång. Jag fick skrämselhicka för ett par veckor sedan när en av tanterna på stiftet sa att hon ville åka med i min bil till Machanga, som ligger uppe i Sofala. Jag hade inte tänkt att resa och framförallt inte med egen bil. De som har bil åker upp dessa ca 900 km på en dag vilket ju är helt vansinnigt, särskilt med tanke på att det är en bilolycka som ska minnas... 900 km på en dag skulle jag inte ens köra på svensk motorväg annat än i nödfall. Vägarna norr om Xai Xai är dessutom mycket dåliga.

Nu visade det sej att min svenske biskop Ytterberg skulle komma hit denna helg och vara i Maputo. Jag skylde därför med glädje på detta och behövde inte ta mej till Sofala. Vi bestämde istället att Ytterberg och jag skulle åka till Zandamela på lördag morgon och möta sengulane och c:o där. Dagen innan meddelade dock Ytterberg att hans plan blivit inställt. På fredagen kom dock en annan grupp svenskar. 10 st chefter från både kyrkan och privata företag var på fortbildning i Sofala och mellanlandade i Maputo 4 timmar. Ola Söderberg, stiftsprost, hade därför bett mej att träffa gruppen på flygplatsen och prata om mitt jobb. Även deras flygplan ställdes dock in, eller var överbokat snarare, och de blev 2 timmar för senade. Jag hade dock redan beställt lunch för dem ute hos Padre Elias och Bato. Deras hus och kyrka ligger bara 15 minuterns promenad från flygplatsen. Min idé var att de skulle tycka det vara en skön promenad och en möjlighet att få se en skymt av Maputos förortsliv. När nu 4 timmar förvandlades till 2 blev det jäktigt, men vi han: checka in bagage 14-14.20. 14.20-15.00 besök hos Elias med lunch och 15.15 passera passkontoll och gå till gaten! Halva gruppen valde dock att stanna på flygplatsen och äta där. Andra halvan tog jag med mej i bilen och var hos Elias på 5 minuter. Vi han både äta, se kyrkan, höra dagisgruppen sjunga en rörelsesång och lyssna på en sång av tre ungdomar innan vi reste tillbaka, jo jag hann berätta om mitt arbete också men jag tjuvstartade i bilen...

Väl tillbaka på flygplatsen tackade cheferna för denna upplevelse. Trots den korta tiden var de glada att jag "tvingade" ut dem i Maputo. De bekräftade det jag hoppades, nämligen att bakom plåtskjul och gränder döljer sej inte bara missär, utan där finns också människor som lever sina liv med mycket glädje och genorisitet. Det han de här chefterna upptäcka på 45 minuter och även bli berörda av.

Kvartod gjorde dock att jag inte hade planerat för lördag och söndag för egen del. Jag avstod helt fräckt från pilgrimsresa och valde istället att resa till Krugerparken med Petter och Jonas som var lediga i helgen. Det var min tredje resa till Kruger men första gången jag sov över där. Priset var en positiv överaskning: för ca 230 kr fick man både boende och entrè till parken för två dagar. Eftersom man dessutom inte behövde passera sydafrikanska gränsen 2 ggr samma dag kommer jag försöka mej på denna lösning i fortsättningen. Jonas och Petter följde med på en morgontur (kl 4!) och fick se en stor lejonhona inom armslängs avstånd! Jag kände mej krasslig och valde att sova istället. Vi såg många andra fina djur under dagarna. Många djur har fått ungar nu under försommaren, bl.a en apfamilj som satt i ett träd och plockade loppor från varandra.

När vi reste in i Sydafrika stod jag upp för moral och rätt! Det kommer alltid fram folk till oss som ser vita och rika ut och ber att få hjälpa oss att komma igenom tullen snabbare. Om man betalar några rand och ger de passet så tränger de sej före i kön och kommer sedan tillbaka (i bästa fall) med allt fixat och klart. De här människorna jobbar inte i tullen, men tullen verkar inte heller ha något emot dem eftersom de får fortsätta dag efter dag. Åker man ofta igenom tullen är det förtåss frestande att betala en slant för att slippa köa. Men när en kille för tredje gången erbjöds sej att hjälpa oss brast jag ut i högljudda klagovisor! Jag skälde ut honom efter noter och bad honom ge ett ända skäl till varför vi skulle komma före de andra i kön. Han såg till sist mycket förlägen ut och bad om ursäkt. Han ville bara hjälpa oss sa han. Någon ursäkt fick han dock inte, jag fortsatte nämligen att ryta att det inte var av oss utan av alla före oss i kön han skulle be om ursäkt.
"-Tror du att tanten där och flickorna där och farbrorn där vill att jag ska gå före dem i kön?" När folk började vända sej om och höra varför jag var så upprörd smet han ut med svansen mellan benen. Ha! Där fick de! Johans kamp mot korruptionen har börjat!

Tidens slut

Tidens slut var temat för min senaste predikan. Även här är det nu dagarna innan domsöndag och bibeltexterna handlar om att livet har en ende. Jag fick stor inspiration av en bok av Per Larsson som heter "Your will be done on earth" -Ecological Theology for Asia. Det är spännande at se hur många bibeltexter som faktiskt talar om hela skapelsens frälsning, inte bara människans och framförallt inte bara om själens frälsning. Kyrkans identitet har alltid varit att hålla ihop kropp och själ mot alla strömninar som vill påstå att själen är finare än kroppen. Hur kan det komma sej att så få verkar begripa detta??? Vad har kyrkan gjort för fel som ständigt förknippas med andlighet och själens frälsning när det vi predikar (borde predika?) är precis tvärt om???

Hur som helst så började jag med att läsa för församlingen delar av Koffi Annans tal i Nairobi på klimatmötet och talade sedan om hur vi kan reagera inför tidens slut, vare sej det gäller vårt liv eller hela världens liv som ju hör ihop. Det är svårt att tänka sej en lycklig framtid för sin egen del om man inte har någon jord att bo på... Enligt Per Larssons bok så använder USA med 4% av världens befolkning 25% av jordens resurser. Mocambiques ekonomi beräknas växa med 7,9% nästa år. Jag predikade om vårt gemensamma ansvar som vi trots allt har. Mocambique kan inte bara skylla allt på amerika och sedan försöka efterapa deras livsstil. Om alla vill det så behövs det många jordklot. På något sätt så måste Maputo ta ansvar för sina sopberg och alla dieselångande bilar trots att de rika ländernas moraliska skuld är större.

Men hur predikar man om detta i en församling där jag är den ende med bil och där ingen kastar så många sopor som jag? Tror att det blev ganska bra trots allt. Brukar ju ofta predika med fler frågetcken än utropstecken tror jag. Det tycks som de flesta här, oavsett utbildning, tycks förstå att att det är inte fattigdom som är problemet med jorden utan de rikas girighet. "Mycket kan man har för sej själv" berättade Padre Juliao, "men inte mat. I afrika säger vi att maten är allas."

Igår var jag på fest. Det var seminaristerna i Chamanculo som bjöd på mat och dans. De firade St Christoffers födelse. det teologiska seminariet heter nämligen St Christoffer! Alla goda skäl tilll fest är väl bra skäl. Kul hade vi i alla fall. Men inte ens i detta land kan man ha kul utan att lida lide först. En stackars student stod och läste om Christoffers liv i säkert 20 minuter. innantill på dålig portugisiska med dålig microfon. Men hej och hå, sedan blev det fart på dansgolvet!

Regnperiod

Hej,
Regn, massor av regn föll ner över Maputo i helgen. Jag vaknade av ett ihärdigt droppande från taket och insåg att mitt hus ännu inte är helt fördigrenoverat. Det vara bara att gå upp och hämta en hink och ställa under hålet. Då upptäckte jag att det regnade in genom kökstaket också. Hade som tur var två hinkar. Blir det fler hål får jag väl köpa fler hinkar... Byggmästaren har lovat att fixa taken, så jag fåt väl hoppas på det ett tag till. Jag kan dock inte låta bli att tänka att detta är nog symptomatiskt för många "biståndsprojekt" (med respekt för att mitt hus kanske inte faller helt inom den ramen) genom åren. Väst erbjuder hjälp och pengar till investeringar, men här saknas "kulturen" att underhålla. SKM har just renoverat vattenborren i maciene, det ska göras var 10 år. Vem påminde vem? Just det, Sverige fick tala om att nu är det dags för er att söka pengar av oss så att vi kan ge pengar till renovering. Jag blir nästan ledsen när jag ser hur dåligt renoverat mitt hus är. Inte för att det gör mej ngt om det regnar in, jag kommer säkert flytta ut innan taket faller ihop. Men rent ekonomiskt är det sådant resursslöseri! Om nu SKM erbjuder en restuarering av detta hus, som alltså ägs av kyrkan här nere, varför talar man inte om vad som behövs göras? Antagligen för man tänker som man gör alltid i sin vardag: Nu ska vi lösa det så billigt som möjligt! Vilket är den misnta kostnad vi kan göra huset beboligt för? I slutändan kommer det dock bli dyrt, för när man lagat taket eller låtit det rasa in, så måste ju hela huset renoveras och målas på nytt... Precis som alla bilar som står stilla i var och varannan församling. De förfaller mer och mer och blir dyrar och dyrare att reparera för varje år som går. Till sist kommer någon snäll kyrka att ge dem en ny bil istället... Det finns dock en stor orättvisa begraven här. Vi som har pengar kan leva billigt för vi har råd att planera ekonomin och serva och underhålla. Den fattige använder allt han har till sista "droppen". -"Varför reparera något som fungerar?"

På den här bilden ser ni lilla St Monicas kyrka. Där regnar det in betydligt mer än hos mej! Det regnade tom ner i nattvardskalken när jag celebrerade mässan! på en annan bild ser ni St Ciprianos kyrka. Det är huvudkyrkan i Maputo där seminariet ligger och där stiftet har sitt kontor. Jag var där på bröllop i fredags (helgdag, Maputo fyllde 119 år!) då Marthas dotter gifte sej. Martha är biskopens sekreterare och hon hade inbjudit alla stiftsarbetare till festen.

För övrigt har jag blivit mer och mer Luhtersk den sista tiden. Min vän Petter och hans kompis Jonas är här och arbetar för Lutherska världsförbundet (LWF) i 2 månader. Vi har därför umgåtts en hel del och jag börjar bli igenkänd även i den Lutherska kyrkan. Bl.a var det 6 st unga finskor där i helgen som var inbjudna till Maputo av LWF. Ingen hade ngt program för dem så jag kände mitt ansvar! De fick plats i min bil om man pressade lite så jag visade de runt så gott jag kunde.

Har äben startat en julinsamling. Ni kan läsa om den på skandinaviska skolans hemsida, under fritidsaktiviteter, länk till anslagstavla. Jag hjälper Juliao med att samla in pengar till julmat. Få mocambiquaner ger varandra julklappar, men kyrkan vill i alla fall ge mat till de fattigaste så de får fira en mätt jul. Tänker att det är som det var i sverige på Emil i Lönnebergas tid, när de gick till fattigstugan med julkorv. Även om det är tråkigt att det behövs kan jag inte låta bli att tycka att det känns som en bra juluppgift. Kanske är julen den enda dagen på året då det nästan är politiskt korrekt att ge mat till de fattiga. Det löser inga framtidsfrågor men det är är i alla fall jul som det "ska" vara, en dag när man är snäll och alla får vara glada!

Allhelgonatid

Hej,
Här "firades" allhelgona den 1 och 2 november, dvs på de rätta dagarna. I en mångreligiöst land som Mocambique ligger många kyrkliga helger kvar på vardagar eftersom de ändå inte blir helgdagar på helgen. Helgdagar för alla är i istället av mer politiskt och nationell natur. Man kan ju gå i kyrkan på kvällen efter jobbet även på en vardag resonerar man. Precis som jag räknar med att alla svenskar gör på annandag pingst t.ex.

Allhelgona uppmärksammades redan förra helgen när jag var i Macienne på stiftsfest. Man bad för alla som dött det senaste året. Alla deltagare kunde skriva upp namn på avlidna släktingar. Jag skrev upp namnet på två av mina släktingar som dött senaste året. Biskopen läste upp namnen under mässan. Efteråt sa han att alla dessa avlidna nu ska vara med oss på stiftsfesten. Jag tyckte det var lite roligt sagt med tanke på att mina två släktingar aldrig varit i afrika ens när de levde. Nu fick de alltså vara på fest i Maciene!

I tisdags var mina elver ute med bisopen och några repr. från andra kyrkor på Maputos stora kyrkogård. De städade och dekorerade de gravar som ingen annan bryr sej om. Det finns flera gravar här som används som anonyma gravar. Där begraver man de som ingen vill kännas vid. Just nu fanns det 80 okända kroppar i den nyaste av gravarna. Man bad för dessa mäniskor och gjorde fint runt denna massgrav.

Även i Maciene besökte vi kyrkogården och hade en enkel andakt för de döda och vi hjälptes åt att smycka gravarna. Biskop Sengulane sa att gravplatsen måste vara så vacker så att vi själva en dag vill vila där! Intressant tanke!

Övrigt:
Notera att jag har två nya länkar till höger. Maputos väder leder till en 5 dygnsprognos på svenska och Skandinaviska skolan leder till deras hemsida. Om man klickar på "maputo" på skolans hemsida kommer man till länken "Svensk präst" och vidare till min info.

Uma Festa Garande

"Vi är Kristi ljusbärare till världen" var temat på årets stora stiftsmöte i Maciene. Förhandlingar, rapporter, mässor, bibelstudier, mat, sångtävling, insamlingstävling av kollekter mellan olika distrikt, ljusgudstjänst, 1000 personer som sov i kyrkan under lördagsnatten m.m., m.m.