Pilgrimsresa

Vi var ca 250 Mocambiquaner som deltog i firandet av Berhardo Mizeki i Zimbabwe. Vi var på landsbygden nära mocambiqanska gränsen vid Manica. Sammanlagt var vi ca 4-5 000 deltagare från Sydafrika, Botswana och Zimbabwe m.m... Firandet i sej var en intressant upplevelse med många intryck, resan är dock väl lång för att kännas helt meningsfull, hela 300 mil tur och retur. Fidelia, hennes farbror, svägerska och jag valde att åka i egen bil. Hade varit skönt att åka buss men vi visste med rätta att även den resan skulle bli tröttsam av olika skäl. Jag är dock mycket glad över att ha gjort denna resa för den gav verkligen en insikt i både Afrika och kyrkans liv, långt bortom skrivbordsproducerad expertlitteratur.

Resan: Vi stannade var 20: mil och hade korsvägsandakter. Vid andakten i Inhambane kom en man fram till oss och nedkallade förbannelser över vår resa. Han bad att vi skulle få möta hagel och åska under vår färd. Jag kan dock inte skylla på honom att vi fick punktering (på ett av mina nyköpta däck!) redan på vägen från Xai Xai. Vägen som stundtals är mer hål än asfalt lyckades till sist pysa ut ett däck... I vår fullpackade bil hittade jag inte domkraften, men Fidelias bror körde bilen bakom och kunde hjälpa oss.

Kl 18 kommer mörkret och det är inte kul att köra i mörkret. Som tur var var det dock inte mycket trafik. En av anledningarna till min skeptisism till dessa resor är just att vägarna har mycket olyckor. Även denna natt... Mannens förbannelser tycktes slå in för bussen gick sönder och blev stående. Vi hade precis reparerat vårt däck och kört i fatt bussen som stannat för kisspaus trodde vi. Men icke, en bil hade kört om bussen och tappat sitt ena hjul samt den axel som hjulet sitter på. Detta hjul rullade in under bussen och slog sönder kylvattenbehållaren. Jag trodde Padre Carlos skojade när han sa att vi skulle stanna på vägen över natten, men det var bara att inse att en buss lagar sej inte själv i en handvändning; inga garage eller back up bussar inom de närmaste milen. Som tur var kom dock en annan buss och bogserade bussen till närmsta samhälle där vi kunde stå lite vid sidan av landsvägen. Första övernattningen blev alltså i bilen för min del i Inhassoro. Kl 4 nästa morgon(?) körde vi vidare. Då hade nämligen en ny buss kommit och alla passagerare flyttat över sina saker som varit fastbunda på taket. Kl 5 stannade vi igen; nu var det Fidelias brors tur att få punktering...

Fortsättningen kunde bara blir bättre och det blev den också... Zimbabwe släppte in oss, visseligen bara 100 st den första dagen, ty bara 100 hade blivit föranmälda som pilgrimmer till gränskontrollen, de resterande bussarna kom på morgonen därpå. Pilgrimsorten i sej är svår att beskriva med ord. Tusentals människor ihoprullade i filtar under natten i friluftskyrkan. När de ville sjunga och dansa reste man sej ett tag medan andra sov vidare. Underhållningen (predikningar och musik) höll på hela natten. Ett 50 tal eldar sken upp i mörkret, där folk värmde sej eller grillade mat. Ett drama spelades upp om Berhardo Mizekis liv. På morgonen hade vi mässa och vi var ett hundratal präster som alla var klädda i liturgiskt rött. Vi hade bönevandring till det ställe där Mixeki sägs ha gått upp till himlen efter att ha flytt från våldsverkarna.

Till ljuspunkterna hörde att arrangörerna gav alla mocambiquier mat 2 gånger om dagen. Detta var nytt för i år, vi hade också fått ett tält att sova i. Vi i vår bil valde dock att sova i bilen. Det gick bra men var kyligt; runt 6 grader på natten. Ett väldigt svenskt klimat för övrigt: torr luft, varm sol och kall natt. Till det negativa hör förtås bristen på hygien och toaletter, tur att man bara är där i två dagar... Likaså hade arrangörerna brist på inlevelse när man ofta glömde bort att alla inte talar Shona. Hela nattprogrammet var på shona och värst av allt: Man bjöd in alla mocambiquanka kvinnor till ett stor möte med "Mothers union". Hela mötet var på Shona... Oförskämt mot alla mocambiquaner och även andra utlänningar för övrigt. Predikan på högmässan var det änså som översattes till engelska och portugisiska.

Har inte smällt resans innehåll än men känslan pendlar mellan att uppskatta folkfesten och hängivenheten. (Den zimbawiska körmusiken höll hög klass) men också en ängslan för den helgonkult som finns med tilltro till mirakel, heligt vatten som ska ge hälsa m.m. Man lockar ut många människor på deras livs resa, men med mina mått mätt är resan väl slitsam för många. De hajkar i 6 graders värme utan resurer att göra det. De klarar sej genom att dela mat och kropsvärme och genom att sjunga så att trötthet och hunger inte känns; men är det hela värdigt? Svaret hos de flesta är ja. I sverige skulle vi svara nej. Tänk er en pensionärsresa till hultsfredfestivalen utan bajamajor och rinnade vatten... Å andra sidan: Om inte ens ens tro och hopp får ta sej utryck och växa, vad återstår då av en människa?

Hemresan gick betydligt bättre än ditresan, vi sov även nu i bilen men vi valde det av fri vilja.

P.S: Mocambique spelade 0-0 mot Senegal i fotbollskvalet till Afrikas cup 2008. De mocambiqanska folket tycker det är en god bedrift då ju Senegal en gång i tiden besegrat sverige i VM...