Hemma igen...

Hej,
Igår kom jag och Moisena mfl. hem igen från Pretoria. Resan gick bra. Vi stannade i Pretoria 10 dagar, men det var klokt av oss. Moisena fick en bra eftervård och fysioterapeuterna var förundrade över hur stark hon var och snabbt kunde lära sej hoppa på kryckor. Nu återstår bara att fortsätta hålla såren rena, ta bort stygnen om 2 veckor samt "kona" in en protes om 6 veckor.

För mej har det varit väldigt lärorikt att följa sjukvården på nära håll. I Sydafrika är tex. religion fortfarande ngt helt naturligt. Alla läkare och vårdare, sjuksystrar m.m. talar självklart om hur mycket bönen har betytt för Moisena. När hon gick med kryckor första gången, redan 2 dagar efter operationen sa fysioterapeuten: "Oj, det måste ha kommit in mycket bön i den kroppen!". När operationen var över sa kirurgen: "Nu pastorn är det din tur att jobba, nu kan jag inte göra mer".

Maputo ser sej likt ut det lilla jag sett idag, men många berättar om explosionerna som var skrämmande. Man tror att runt 150 personer dog och de flesta av dem var barn. Mahlazene, där st Monicas församling ligger, "min" egen församling, hör till de mest drabbade områderna. Tydligen var det där som vapnendepån låg.

Mocambique är ett drabbat land just nu av många skäl. Översvämningar i Zambezi, cyklonen i Inhambane och torka på många andra håll. När vi hade prästmöte i Macienne förra veckan samlade biskopen in information från alla präster om vilka behov som fanns i deras områden och regioner. Man räknade med att ca 10 000 msk var i mer eller mindre akut behov av mat, utsäde eller nya hus. Enligt nyheterna evakuerades hela 60 000 msk pga av översvämningarna.

Jag känner at jag äntligen är hemma. Har rest så mycket att jag inte hunnit sätta mej in i allt som händer. Sedan februari har jag rest till Macienne, Niassa, Zambesia, Tanzania, Macienne igen och så nu till Sydafrika. Allt har varit bra ochhelt fantastiskt egentligen. Men nog är det skönt med sin egen säng som omväxling...