Under utanför ramarna
"Den som vill se under måste gå utanför ramarna". En präst i Västerås skrev det till mej och det blev inspiration till att verkligen göra någonting för Moisena, en 20 årig tjej i Bagamoyo. Måndagen den 19 mars har hon fått tid för operation i Pretoria, Sydafrika på ett privat sjukhus. Tack alla ni som stött henne med pengar och böner. Jag har fått en lista av Bertil Ramnerö från Stiftgården i Rättvik med namn på alla er, vänner, ungdomar på Stiftgården och syföreningar, som skänkt pengar till operationen. Jag ska göra mitt bästa för att tacka er mer personligt så snart operationen är avklarad. Till dess får ni följa utvecklingen här på bloggen. Vi åker tidigt i morgon bitti med bil till Pretoria; Jag, Mosiena och hennes mamma och Padre Juliao.
När vi hade SKM's missionärseminarium var en av uppgifterna att skriva om en person vi träffat genom vårt arbete. Jag skrev om Moisena och publicerar nu ett utdrag så ni får en bild av vem hon är.
"Moisena Johane är en tjej på 19 år och är näst äldst i en syskonskara på 7 personer. Hon bor i ett hus med sina föräldrar i Bagamoyo, ett ytterområde i Maputo. Henna pappa är pensionerad bilmekaniker och hennes mamma säljer frukt och grönsaker på den lokala marknaden. Alla hennes syskon studerar. Moisena slutade skolan redan efter årkurs 3 pga sina sjukdomssymptom som gav sej till känna redan när hon var bara 1,5 år gammal.
Moisena lider av två tumörsjukdomar. Hon lider av samma sjukdom som den s.k ”elefantmannen. ”Dels är hennes ena smalben ordentligt svullet och kan bäst liknas vid ett elefantben. Troligtvis går benet inte att rädda, men vi vill at hon får en fin protes som gör det lättare för henne att gå än vad hon kan göra nu. Hon har också en kärltumör i ansiktet som växer sej allt större. Den påverkar hennes talförmåga men kanske framförallt hennes sociala liv och möjligheter. Moisena är egentligen en jättesöt tjej, men ena halvan av ansiktet är ordentligt vanställt och hon kommer ha stora svårigheter att få arbete eller gifta sej. När jag promenerar med Moisena ser jag hur alla vänder sej om efter henne och stirrar, särskilt hennes ben är uppseendeveckande.
Jag tror att det finns goda förutsättningar för Moisena att få ett bättre liv. Dels har hon en fungerande familj, visserligen fattig men den ger henne ett socialt stöd och hjälper henne så gott den kan. Hon har träffat flera läkare men ingen som har haft kompetens nog att vara till någon hjälp. Familjen har lagt ut massor av pengar under årens gång på mediciner som inte gjort någon nytta. Jag träffade henne redan 2003 då hannes far besviken talade om att pengarna de samlat in inte räckte till medicin, bara till en läkartid.
Jag gläds över att kyrkan är en plats där Moisena är accepterad. Hon går i kyrkan i Bagamoyo varje söndag och det är så skönt att se att hon inte isolerat sej från omvärlden trots sin vanställda kropp. Hon går däremot ofta fram för förbön och vill förstås inget hellre än att bli frisk. När jag delade ut nattvard till Moisena första gången rös jag till, jag var så oförberedd på hur hon såg ut.
Jag och en svensk läkare beslutade oss för att hjälpa Moisena med en operation som ska äga rum i mars. Jag vet att jag går utanför det som är min arbetuppgift. ”Det enskilda fallet” är ofta den person som Jesus kallar vår nästa. Just nu är Moisena vår nästa. En präst i Västerås sa ”att den som vill se under måste gå utanför ramarna”. Familjen har själv redan ordnat med pass och visum m.m. för att hon ska kunna åka till Sydafrika.
När Moisena träffar mej är hon alltid blyg men glad. Hon säger väldigt lite. Hennes far säger dock att hon är en glad tjej som ofta går omkring och sjunger när hon är hemma. Hon har höns och getter inne på gården och hon hjälper till hemma med det mesta. I Guds ögon är Moisena vacker. När jag ser på henne med nya ögon ser jag att hon inte är ful, man vänjer sej liksom. Samtidigt är hon handikappad och lider av sitt ben. I Guds rike kanske hon skulle kunna leva som hon är, accepterad av alla. I Bagamoyo däremot är det ett stort kors hon måste bära genom att alltid vara den annorlunda."
När vi hade SKM's missionärseminarium var en av uppgifterna att skriva om en person vi träffat genom vårt arbete. Jag skrev om Moisena och publicerar nu ett utdrag så ni får en bild av vem hon är.
"Moisena Johane är en tjej på 19 år och är näst äldst i en syskonskara på 7 personer. Hon bor i ett hus med sina föräldrar i Bagamoyo, ett ytterområde i Maputo. Henna pappa är pensionerad bilmekaniker och hennes mamma säljer frukt och grönsaker på den lokala marknaden. Alla hennes syskon studerar. Moisena slutade skolan redan efter årkurs 3 pga sina sjukdomssymptom som gav sej till känna redan när hon var bara 1,5 år gammal.
Moisena lider av två tumörsjukdomar. Hon lider av samma sjukdom som den s.k ”elefantmannen. ”Dels är hennes ena smalben ordentligt svullet och kan bäst liknas vid ett elefantben. Troligtvis går benet inte att rädda, men vi vill at hon får en fin protes som gör det lättare för henne att gå än vad hon kan göra nu. Hon har också en kärltumör i ansiktet som växer sej allt större. Den påverkar hennes talförmåga men kanske framförallt hennes sociala liv och möjligheter. Moisena är egentligen en jättesöt tjej, men ena halvan av ansiktet är ordentligt vanställt och hon kommer ha stora svårigheter att få arbete eller gifta sej. När jag promenerar med Moisena ser jag hur alla vänder sej om efter henne och stirrar, särskilt hennes ben är uppseendeveckande.
Jag tror att det finns goda förutsättningar för Moisena att få ett bättre liv. Dels har hon en fungerande familj, visserligen fattig men den ger henne ett socialt stöd och hjälper henne så gott den kan. Hon har träffat flera läkare men ingen som har haft kompetens nog att vara till någon hjälp. Familjen har lagt ut massor av pengar under årens gång på mediciner som inte gjort någon nytta. Jag träffade henne redan 2003 då hannes far besviken talade om att pengarna de samlat in inte räckte till medicin, bara till en läkartid.
Jag gläds över att kyrkan är en plats där Moisena är accepterad. Hon går i kyrkan i Bagamoyo varje söndag och det är så skönt att se att hon inte isolerat sej från omvärlden trots sin vanställda kropp. Hon går däremot ofta fram för förbön och vill förstås inget hellre än att bli frisk. När jag delade ut nattvard till Moisena första gången rös jag till, jag var så oförberedd på hur hon såg ut.
Jag och en svensk läkare beslutade oss för att hjälpa Moisena med en operation som ska äga rum i mars. Jag vet att jag går utanför det som är min arbetuppgift. ”Det enskilda fallet” är ofta den person som Jesus kallar vår nästa. Just nu är Moisena vår nästa. En präst i Västerås sa ”att den som vill se under måste gå utanför ramarna”. Familjen har själv redan ordnat med pass och visum m.m. för att hon ska kunna åka till Sydafrika.
När Moisena träffar mej är hon alltid blyg men glad. Hon säger väldigt lite. Hennes far säger dock att hon är en glad tjej som ofta går omkring och sjunger när hon är hemma. Hon har höns och getter inne på gården och hon hjälper till hemma med det mesta. I Guds ögon är Moisena vacker. När jag ser på henne med nya ögon ser jag att hon inte är ful, man vänjer sej liksom. Samtidigt är hon handikappad och lider av sitt ben. I Guds rike kanske hon skulle kunna leva som hon är, accepterad av alla. I Bagamoyo däremot är det ett stort kors hon måste bära genom att alltid vara den annorlunda."
1 Comments:
Tankvard berattelse, jag hoppas pa det basta for Moisena och hoppas att du haller oss blogglasare uppdaterade kring hur det gar!
By Nadia, at 17 mars, 2007
Skicka en kommentar
<< Home