Esperança Berta 10 år efter olyckan

Vi hanterar minnet av de döda på väldigt olika sätt i Moçambique och Sverige. Ännu ett exempel har jag fått uppleva den gångna helgen samt även helgen innan. Esperança Berta, Fidélias mor och Biskopens fru, dog den 26 november för 10 år sedan. Förra helgen uppmärksammade de närmast sörjande hennes minne vid graven i hembyn Zandamela. Då var vi ca 60 personer samlade i en enkel högtid med nedläggande av blommor vid graven efter en mässa i kyrkan. Några höll tal och några hade skrivit sånger som tackade Gud för Bertas liv.

Nu i helgen samlades ca 400 personer i en mer officiell semoni vid den plats där hon förolyckades. Olof Lövestam från Svenska kyrkan var också där och framförde hälsningar. De var 7 personer i bilen när olyckan inträffade, förutom biskopen och Berta så var två av Fidelias bröder med samt två internationella gäster från England; Elisabeth, Linda och Robert. Både Elisabeth och Robert var med i helgen. Elisabeth var den som var svårast skadad av de överlevande och hon vårdades länge både i Mocabique och London men är idag nästan helt återstäld. Hon berättade att Gud förskonat henne genom att redara ut alla minnen från olyckan. Det kändes väldigt stark att både Robert och hon var med. I gudstjänsten fick de en uppgift som aldrig varit möjlig att ens komma på i sverige tror jag. De fick bära in, i evangeliprocessesionen, en liten model av den bil som de färdades i, en Land Rover. De var fyra överlevande som bar in bilen tillsammans. På bilens tak hade man tejpat fast en bibel. När jag hörde om dessa planer tänkte jag att detta kommer ju bli helt traumatiskt. Men tro det om ni vill, det blev jättebra! Det kändes mer lekfullt än dystert och de firade livet och inte döden. Symbolismen man ville förmedla var att Den resa som de gjorde då ännu inte avslutats. Deras uppgift att sprida evangeliet tog inte slut för att bilen krockade. Hela platsen Zove, en liten mycket fattig by, andas hopp och framtidstro på grund av olyckan. I Bertas namn har man byggt en kyrka, en skola, brunn och ett hälsocenter.

Vi sov alla på golvet i kyrkan och jag kunde inte sova mycket. Hela natten framfördes musik av olika grupper från olika församlingar, med trummor och dans. Söndagens gudstjänst började kl 6 så vi kunde åka de 90 milen hem redan kl 8!

Idag får vi också ägna en tanke åt de 1,5 miljoner i Mocambique som lever med HIV på den internationella aidsdagen. Dagen uppmärksammas här med konserter och mycket annan information.