mais ou menos
... det betyder plus eller minus, mer eller mindre eller si och så, som vi kanske skulle säga på svenska...
Om någon svarar "mais ou menos" på frågan "-hur mår du?" så betyder det ofta att det inte är så bra. Väldigt mycket i Mocambique är mais ou menos, även om de flesta först säkert skulle svara "Tudo bem!" , allt är bra...
Veckans expempel:
Min vän Manuel som är diakon i Sofala bröt benet i februari. Manuel var den seminarista som tog så mycket hand om mej när jag var ny i Maputo. Han visade staden och gav mej frukost på rummet m.m. Svenska kyrkan skänkte några motorcyklar till stiftet här nere för att underlätta för de som jobbar på landsbygden och ofta har många mil mellan sina olika församlingar. Manuel bleb påkörd av en chapa och togs in på sjukhus i Beira. När stiftet besökte Beira under en pilgrimsresa hälsade de på Manuel och upptäckte till sin förvåning att han inte var bra i sitt ben och de tog med honom till Maputo. Han lades in på militärsjukhuset och efter några dagar fick jag nys om att han var i Maputo. När jag besökte honom första gången hade han varit här i 10 dagar och träffat sin läkare två gången. Han gick på fysioterapi i väntan på operation som skulle bli av när hans doktor kom hem från semsestern. Hur mår du frågade jag. Mais ou menos svarade Manuel och visade upp sitt ben som ömmade och hade ett oläkt sår. Alla mina varningskockor började ringa och jag tog kontakt med en svensk ortoped som jobbar på centralsjukhuset i Maputo. Han lovade att komma och besöka Manuel som en vän till mej på besökstid. Han bad att få se röntgenbilder på Manuels ben och lät sedan meddela att Manuel borde lämna detta sjukhus så snart soom möjligt! Framförallt skulle han sluta med fysioterapi eftersom han gjorde skadan värre varje gång han använde benet! Nästa dag gjorde jag upp med stiftet om att han han skulle flyttas till centralsjukhuset och jag körde honom dit. Nu vet vi att läkaren uppe i Beira gjorde ett mycket dåligt jobb, kanske har han skadat en 25 årig grabb så att han aldrig blir helt bra, men nu hoppas vi att Matias ska kunna laga hans ben så bra som möjligt. Den cubanske läkaren i beira hade stoppat in en för lång spik i Manuels ben, han tänkte kanske att den passar "mais ou menos". Resultatet av denna långa spik är dels att Manuel inte kan böja knäet, dels att han fått infektioner i både knä och i höft. Dessutom så har en del av han brutna ben aldrig fixerats fast utan ligger nu löst i låret och har börjat ruttna. En benpipa ligger snett mot spiken och har krökts. Nu säger läkare Matias att det är en kamp mot tiden, den krökta benbiten kan fortfarande rätas ut innan den stelnat förhoppningsvis. Hade jag inte råkat känna en svensk ortopedläkare i Maputo hade Manuel fortfarande legat och styrketränat på militärsjukuset...
Jag skriver mest denna berättelse för att ge en bild av mocambikansk sjukvård. Varje vecka hör vi berättelser om människor som dör eller blir fel- eller obehandlade på sjukhusen. Manuel är bara en i mängden. Läkarna får ändå sin lön, aldrig blir någon ställd till svars. Det handlar inte bara om fattigdom, utan om ett land där en vanlig människas liv faktiskt inte tycks vara värt särskilt mycket. Eller ska vi säga mais ou menos. De som inte får den vård de behöver ger upp, finner sej i sitt öde och vet att det inte lönar att klaga.
Om någon svarar "mais ou menos" på frågan "-hur mår du?" så betyder det ofta att det inte är så bra. Väldigt mycket i Mocambique är mais ou menos, även om de flesta först säkert skulle svara "Tudo bem!" , allt är bra...
Veckans expempel:
Min vän Manuel som är diakon i Sofala bröt benet i februari. Manuel var den seminarista som tog så mycket hand om mej när jag var ny i Maputo. Han visade staden och gav mej frukost på rummet m.m. Svenska kyrkan skänkte några motorcyklar till stiftet här nere för att underlätta för de som jobbar på landsbygden och ofta har många mil mellan sina olika församlingar. Manuel bleb påkörd av en chapa och togs in på sjukhus i Beira. När stiftet besökte Beira under en pilgrimsresa hälsade de på Manuel och upptäckte till sin förvåning att han inte var bra i sitt ben och de tog med honom till Maputo. Han lades in på militärsjukhuset och efter några dagar fick jag nys om att han var i Maputo. När jag besökte honom första gången hade han varit här i 10 dagar och träffat sin läkare två gången. Han gick på fysioterapi i väntan på operation som skulle bli av när hans doktor kom hem från semsestern. Hur mår du frågade jag. Mais ou menos svarade Manuel och visade upp sitt ben som ömmade och hade ett oläkt sår. Alla mina varningskockor började ringa och jag tog kontakt med en svensk ortoped som jobbar på centralsjukhuset i Maputo. Han lovade att komma och besöka Manuel som en vän till mej på besökstid. Han bad att få se röntgenbilder på Manuels ben och lät sedan meddela att Manuel borde lämna detta sjukhus så snart soom möjligt! Framförallt skulle han sluta med fysioterapi eftersom han gjorde skadan värre varje gång han använde benet! Nästa dag gjorde jag upp med stiftet om att han han skulle flyttas till centralsjukhuset och jag körde honom dit. Nu vet vi att läkaren uppe i Beira gjorde ett mycket dåligt jobb, kanske har han skadat en 25 årig grabb så att han aldrig blir helt bra, men nu hoppas vi att Matias ska kunna laga hans ben så bra som möjligt. Den cubanske läkaren i beira hade stoppat in en för lång spik i Manuels ben, han tänkte kanske att den passar "mais ou menos". Resultatet av denna långa spik är dels att Manuel inte kan böja knäet, dels att han fått infektioner i både knä och i höft. Dessutom så har en del av han brutna ben aldrig fixerats fast utan ligger nu löst i låret och har börjat ruttna. En benpipa ligger snett mot spiken och har krökts. Nu säger läkare Matias att det är en kamp mot tiden, den krökta benbiten kan fortfarande rätas ut innan den stelnat förhoppningsvis. Hade jag inte råkat känna en svensk ortopedläkare i Maputo hade Manuel fortfarande legat och styrketränat på militärsjukuset...
Jag skriver mest denna berättelse för att ge en bild av mocambikansk sjukvård. Varje vecka hör vi berättelser om människor som dör eller blir fel- eller obehandlade på sjukhusen. Manuel är bara en i mängden. Läkarna får ändå sin lön, aldrig blir någon ställd till svars. Det handlar inte bara om fattigdom, utan om ett land där en vanlig människas liv faktiskt inte tycks vara värt särskilt mycket. Eller ska vi säga mais ou menos. De som inte får den vård de behöver ger upp, finner sej i sitt öde och vet att det inte lönar att klaga.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home