Missionärskurs

Svenska kyrkan har 6 månaders förberedelsetid innan jag åker till Mocambique. De första 9 veckorna tillbringande jag i Härnösand där Sida Civil Society ligger. Nu är jag i Uppsala på Kyrkans egen utbildning i Kyrkans Hus.

I Härnösand var vi ca 30 personer som ska ut på olika uppdrag i världen. Deltagarna kom från PMU, Afrikagrupperna, Läkare utan Gränser, Rädda Barnen, UBF, Svalorna m.m..m.m. Jag uppskattade mycket at vi var en så blandad grupp och vi hade många intressanta samtal om biståndsarbete, kyrkornas roll osv. Kursen innehöll en "förberedelse för förändring" där vi arbetade med hur vi hittar vår roll i det nya sammanhanget. Vi läste också om HIV/AIDS, kommunikation, personlig säkerhet och inte minst språk. 4 veckors språkträning i Portugisiska fick jag på Centrum för flexibelt lärande.

Här i Uppsala blir utbildningen mer konkret. Vi är tre stycken missionärskanditater, förutom jag så är det Berit och Magdalena som båda är sjuksköterskor. De ska jobba i Tanzania resp. Zimbabwe. Innehållet på kursen varierar från info om lön, försäkring och administration till frågor som kyrkans policy och arbete i frågor som HIV, Rättvis handel, etiska placeringar etc.
I går fick vi t.ex reda på hur Svenska kyrkan är aktiv inom Swed Watch som vill verka för att svenska företag sköter sej korrekt utomlands. Vi kom bl.a in på EU's subventioners konsekvenser för den inhemska sockerframställningen i Mocambique.

Glädjande TV-nyhet just nu är att man är ett vaccin mot Malaria på spåren!

Jag träffade Isaia igår. Han är Mocambiquier och präst från Maputo och forskar i Uppsala från och till. Vi råkade bo i samma studentkorridor! Det var så kul att träffa honom. Han sa att de längtar efter mej i Maputo, att Maputo är en underbar stad att bo i, att det inte fanns någon utpräglad rasism mot vita och att lägenheten jag ska bo i kommer passa mej perfekt. Han hade själv bott där och trodde att mina mocambiquiska grannar och kollegor skulle ta väl hand om mej!

När jag träffade honom insåg jag vilket privilegium det är att få åka ut just för kyrkan. Mina nämaste kollegor och vänner kommer att vara infödda Mocambiquier och inte som för många andra biståndsarbetare; svenskar! Det känns bra att veta att när jag kommer ner kommer jag bli mottagen som en efterlängtad, "en broder"!